Guatemala 2013

Hej!

 

Nu när vi alla tillfrisknat från diverse magsjuka efter resan tänkte jag passa på att skiva lite om hur vi hade det i Guatemala :)

 

Fullpackade med trehudra glasögon var i resväskorna möttes vi alla nio som skulle med på resan upp på Kastrup flygplats i Köpenhamn den 25 april för att ta flyget till Madrid. Där övernattade vi en natt innan det var dags att ta långflyget över till Guatemala. När vi kommit igenom alla säkerhetskontroller och fått visat vår specialutrustning så som provglaslådor och oftalmoskop både en och tre gånger var vi äntligen påväg!

 

Tolv timmar senare landar vi i Guatemala! Det är ljust ute när vi landar och vi åker en minibuss som väntat på oss vid flygplatsen som skall ta oss till vårt boende i Antigua som ligger en bit utanför huvudstaden. Där bodde vi på en språkskola. Vi var nästintill de ända gästerna på gästhemmet och det kändes som vårt eget lilla hus med eget kök och en egen (dock icke fungerande) jacuzzi :)

 

Första dagarna i Antigua var vi lediga och spenderade mycket tid till utflykter och sevärdheter. Under den veckan firades påsken. Påsken är väldigt stor i Guatemala och det var mycket ståhej och jippon varje dag som vi gick och tittade på. Något som var väldigt häftigt var att människorna byggde jättelika mattor på gatorna gjorda utav blommor i diverse färger och former. Det kunde ta flera timmar att göra iordning mattorna och de kunde vara i regnbågens alla färger. En dag begav vi oss upp i bergen och åkte så kallad canopy som är en slags linbana som sträcker sig mellan trädtopparna. Det var en väldigt häftig upplevelse! Vi kunde skymta Antigua nedanför oss medan vi svingade mellan träden. En annan dag besökte vi en kaffeplantage. Guatemala är väldigt känt för sin kaffeodling så det var intressant att få veta hur det går till att göra kaffe från frö till en rykande het kopp kaffe! Många steg skulle gås igenom innan det blev drickbart.

 

Under påskfirandet i Guatemala var det vanligt att jättelika plattor som kunde väga flera hundra kilo (!) bars av lokalbefolkningen. Dekorationerna som fanns placerade ovanpå var statyer av Jesus eller Jungfru Maria. Flaken bars av 40-60 personer placerade på deras ena axel. Flaket bars över stadens gator och också över de mattor som befolkningen gjort i påskens ära. Det var en stor ära för människorna som hade gjort mattorna att dessa processioner, som de stora flaken kallades, gick på just deras matta.

 

Efter våra lediga och lata dagar började äntligen det vi hade kommit hit för: Göra synundersökningar och dela ut glasögon. Första jobbdagen var vi i byn San Bartolome Becerra. Dit fick vi åka flak bak på en pick-up. Det var lite skumpigt men efter en halvtimmes hoppandes upp och ned på flaket kom vi fram. Väl där packade vi upp våra glasögon och sorterade dem efter styrkor, satte upp undersökningsstationer och plockade fram stolar för människorna att sitta ned och vänta på. Innan undersökningarna ägde rum skrevs patienten in på ett journalblad där bland annat namn, ålder, kön och läskunnighet fylldes i. Till en början var vi alla tre lite nervösa. Hur ska vi klara en undersökning på spanska? Vi hade tolkhjälp med oss i form av vår reseledare och en liten kille från byn som hette Gustavo. Trots att han bara var bara 12 år var han jätteduktig på engelska! Det är inte så vanligt i Guatemala att man kan engelska så vi var alla väldigt imponerade av den lille killen. Han hade ledigt från skolan så han kunde hjälpa oss den här dagen. Vi började göra undersökningarna och efter ett tag flöt det på väldigt bra för oss alla tre. Personerna fick sitt recept och fick sedan sitta ned och vänta i kön på att få glasögon som passade för just deras synfel.

 

Andra jobbdagen var vi i San Miguel Dueñas. Under dagen fick vi följa med två utav våra tolkar runt i byn och se hur människorna bodde. De levde i plåtskjul på jordgolv. Det var hemskt att se.

 

Tredje jobbdagen jobbade vi på en skola. Den fjärde jobbdagen åkte vi till en ny by, San Lucas Toliman. Där arbetade vi på Pavarottiskolan i två dagar. Byn ligger vid Atitlansjön. Vi trodde att vi kunde bada i sjön men det var inte så fräscht vatten.

 

Efter dagarna där åkte vi båt över sjön till byn Panajachel. Här såg vi den modernaste mannen i Guatemala. Pappan bar barnet i en sele. Det var alltid mamman eller syskonen som bar bebisarna, men här var det pappan som gjorde det. Det var fint att de. Vi jobbade där under dagen, sen åkte vi vidare till Chichicastenanco. Här hade vi en ledig dag. Då gick vi på den berömda indianmarknaden som var på torget, sen gick vi uppför ett berg där Mayaindianerna offrade till sina gudar.

 

Dagen efter åkte vi mot huvudstaden Guatemala City. Här såg man klasskillnaderna väldigt väl. Vissa människor sålde diverse småsaker på gatorna för att få mat för dagen, medan andra människor i kostym fick sina skor putsade av en gatupojke. På vissa platser fanns så kallade Gated Communities. Det är höga murar runt ett område som omringas av vakter som står vid grinden. Där inne bor de allra rikaste människorna. Innanför murarna är det som ett eget land, men butiker mataffärer osv. Människorna här vågar inte gå ut för att det är så mycket kriminalitet i huvudstaden.

 

Två dagar packade vi minibussen och begav oss till Fraijanes, som låg en bit utanför huvudstaden. När vi hade satt upp våra undersökningsstationer kommer det patient efter patient som har både det ena och det andra bekymret. Någon saknade ett ben, någon en arm och den tredje ett öga. Vi fick senare veta att de hade kommit hit med en buss från ett ålderdomshem. Många av de här personerna hade också ögonsjukdomar och som tur var det att vi dessa dagar hade en ögonläkare på plats som kunde ta emot dem och operera gratis om det behövdes en operation. På kliniken delade de upp människorna efter inkomst. De personer som tjänade mycket fick betala mer för sin operation än de som tjänade mindre. På så sett kunde de som inte hade råd att opereras få sin operation bekostad av de som betalt mer. Ögonläkarna hade fått den här idén från Indien där de gjorde på det här sättet.

 

Efter dagarna i Fraijanes åkte vi två timmar buss i två dagar till byn San Juan Saquetepequez. Det var en skumpig resa dit så vi var lite lagom omskakade när vi kom dit. Här satt det människor på kö och väntade när vi kom. Vi körde igång med undersökningarna och många människor kom. Starkaste minnet härifrån var en mamma med sina tre barn. Hela familjen var mycket närsynta. Ett av barnen hade en korrektion på -14,00 D. Han ser klart på ungefär 5 cm, sen är världen suddig för honom. Han hade inga glasögon. Vi kunde ge honom två par glasögon ifall att ett par skulle gå sönder. Att kunna ge en så pass närsynt människa glasögon och ge honom chansen till ett helt nytt liv värmer i hjärtat, då vet man att man gör något som betyder något. Och att man gör en skillnad för de här människorna vi hjälper. Att se dem lysa upp som en sol när man håller fram glasögon och de kan läsa och se texten igen det gör en så varm i själen.

 

Sista jobbdagen spenderades en bit utanför huvudstaden i byn La Esperansa. Det betyder Hoppet. Människorna som bodde här blev var tvungna att fly från sina hem i norr på grund av sin tro. Då byggdes byn upp här. Tidigare var det en soptipp här och man såg fortfarande att det låg sopor och luktade illa på vissa ställen. När arbetspasset var slut kändes det lite vemodigt att vi jobbat vår sista dag. Man ville göra så mycket mer! Och hjälpa fler och fler.

 

De sista dagarna i Guatemala hade vi några dagar ledigt. Vi besökte bland annat kliniken som vi nämnde tidigare och fick vara med på en gråstarr operation. Vi gick även till en underjordisk marknad som var i flera våningsplan under jord.

 

Vi begav oss till flygplatsen den 17 april efter tre och en halv vecka i Guatemala. Vi mellanlandade först i Panama där vi väntade några timmar till långflyget till Madrid skulle gå. På flyget från Madrid till Köpenhamn kände vi att vi snart var hemma. När vi landade i Köpenhamn sa vi alla hejdå tillvarandra och gav oss iväg på varsitt håll efter att ha varit en enad trupp  så länge.

 

Det jag kommer komma ihåg från den här resan är just alla de människor vi hjälpt till ett bättre liv. Jag uppskattar livet i Sverige så mycket mer nu när jag har kommit hem. Man tar alltid förgivet att lampan skall tändas så fort vi trycker på knappen och att rent dricksvatten kommer direkt från kranen och vi bara kan dricka när vi är törstiga. Det jag tyckte var fint att se var ändå hur glada folket var även att de bodde eländigt. De uppskattade de lilla de hade och var lyckliga.

 

Var rädda om varandra.

 

/Josefine

 

 
 

 

RSS 2.0